Jag själv föddes med felvinklade knän.
Detta uppdagades inte förrän jag var 15 år och skulle börja på gymnasiet.
Än en gång gick något av mina knän ur led, denna gång det vänstra, på en gymnastiklektion och jag tappades på blod och blev gipsad i ca 6 veckor.
Därefter följde en lång rehabiliteringstid, med sjukgymnastik och träning.
Detta hade jag gått igenom några gånger, så jag visste vad som väntade...
Ända sedan jag var riktigt liten hade jag problem.
Jag började att gå först när jag var 1½ år... Detta fick ju sin förklaring till slut.
Skridskoåkning, skidåkning, skolgympa, dans...ofta slutade det hela med att jag satt och försökte slå tillbaka knäskålar i sitt rätta läge...
Många läkarbesök blev det. Och jag fick alltid höra att det kommer att växa bort...
Cykling och simning var bra träning.
Men det är inte så himla kul att vara halvvägs ut på djupt vatten när något av knäna låser sig...
Jag dansade jazzdans och spelade basket i flera år på trots och ren vilja tills det inte gick längre.
Efter sista punkteringen och gipsning av knät stod jag inte ut längre.
Satte hårt mot hårt och fick äntligen träffa en specialist inom området.
Där låg jag på britsen hos denne specialist och jag glömmer aldrig dom orden han sa till mig och min mamma bara genom att stå vid fotänden och titta på mina ben:
- Jag är ledsen, men din dotter är felskapt...
Allt klarnade. Det var därför jag var sen med att gå och det var därför mina knäskålar ideligen gick sina egna vägar...
Jag har byggnaden som om jag vore kraftigt kobent, men jag går som om mina ben är spikraka. Så ledbanden och "byggnationen" man har runt knäskålarna fungerar inte som dom ska.
I ett år fick jag vänta på operation.
En operation där nya ledband skulle skapas och knäskål fixeras.
Men det blev en operation mycket större än väntat. En otroligt jobbig och plågsam tid hade jag framför mig och detta var bara det ena knät!
Det blev därför aldrig en operation av det andra. Har aldrig stått ut med tanken ens en gång...
Och därför har jag ju ett handikapp fortfarande... som inte syns.
Förutom ett gigantiskt ärr på vänster knä som visar vad jag har gått igenom...
Vintern är för mig ett rent helvete! Och allra värst är den förbannade halkan...!
Rädslan för att bara lite lätt slinta till och en knäskål på rymmen, gör mig alltid direkt illamående.
Jag är som Bambi på hal is.
Många skrattar åt min rädsla, men jag vet ju vad det innebär.
Att jag på halt underlag trevar mig fram beror ju inte på att jag är rädd för att ramla, det beror ju på att jag vet vilken resa jag har framför mig om knäskålarna sticker ifrån mig.
Det finns med andra ord mer än det ögat ser...
 |
Det är inte bara våran Volvo som har R-Design... ;) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar