Osökt kom denna strof ur Cornelis Vreeswijks kända låt till mig i går morse.
Skulle då med bussen vid 8-tiden från torget här i Trollhättan till mitt arbete ute på Överby.
Kallt och blött, då det regnat hela natten. Ruggigt och inte alls ett väder i min smak.
Väl vid hållplatsen, var jag inte ensam.
Ett äldre par, en man och en yngre tjej, och så en till...
En man som sitter ensam inne i själva busskuren, iklädd shorts och i strumplästen.
Här handlade det inte om några trasiga skor, utan om inga skor alls!
Ser att han är alldeles dyngsur om fötterna, och huttrar medan han värmer sig med en mugg kaffe.
En man som tillhör det så kallade "A-laget", men dock en medmänniska, och att se honom sitta där gjorde mig så ont, och ingen annan tog någon notis om honom.
Istället valde man att hålla sig utanför busskuren.
Jag gick in till honom och frågade hur han hade blivit av med sina skor.
Han berättade att han varit utelåst från sitt hem sedan klockan 4 på morgonen.
Han hade gått i regnet till en närliggande bensinstation, för att värma sig med en kaffe.
Därifrån hade han till slut blivit förvisad, med frågan om det inte var dags för honom att gå...
Då tog han sig vidare till Drottningtorget här i stan och fick köpt sig ytterligare en kaffe i kiosken som ligger där.
Nu hade han suttit där i busskuren i snart ett par timmar.
Allt jag ville var att denne man på något vis skulle kunna ta sig inomhus igen.
Vad jag förstod så låstes hans port upp vid ett speciellt klockslag, så visst skulle han komma hem och in igen.
Han förklarade att han gick så otroligt dåligt, och tänkte ta sig över till andra sidan torget och in på SEB som öppnat sina dörrar klockan 8.
Sen skulle han gå till Myrorna som nästan ligger vägg i vägg med banken för att köpa sig ett par byxor och skor.
Jag undrade om jag kunde vara säker på detta, och då undrade han om jag ville hjälpa honom över torget, så att han hade någon att stötta sig mot.
Självklart hjälpte jag denne frusne och något sargade man över torget.
Så i armkrok gick vi sakta men säkert bort mot banken, jag fullt höstklädd, men lätt frusen ändå, och han i sina shorts och blöta strumpor.
Och när jag lämnade honom där i entrén till banken log han ett stort och nästan helt tandlöst leende.
- Du är en snäll människa med ett stort hjärta sa han, och jag kände att i mitt fall handlade det inte om att vara snäll och att ha en viss storlek på hjärtat...
Jag gjorde det jag hade hoppats på att någon hade gjort för mig om jag befunnit mig i en liknande situation.
Allt jag gav honom var bara lite tid, och jag visade att jag såg honom.
Ett kort möte med en alldeles främmande människa, men som kom att beröra mig mycket.
Foto: Zimmer's alla rum...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar