Man anar inte hur mycket som sätts ur spel när något sånt här händer.
Ens eget liv passerar revy.
Barndom, minnen, allt man vill säga, allt man borde ha gjort...
Och när man inser hur nära det var att utgången hade varit helt annorlunda, ja då blir man så otroligt tacksam.
Igår fick min mamma lämna sjukhuset för att bege sig hemåt igen.
Var med vid utskrivningen och fick träffa överläkaren som mycket noggrant gick igenom allt som hänt från början till slut, och en genomgång av mediciner som ska ätas, vissa med tidsbegränsning och vissa livet ut...
Jag visste ju att det denna gång var mycket, mycket allvarligt, men att höra läkaren berätta noggrant och med egna ord betona hur illa det har varit med min mamma var riktigt smärtsamt.
Vi fick också en mycket noggrann förklaring till varför dom väljer att inte gå in och göra dessa ytterligare ballongsprängningar som vi väntat på besked om i nästan två veckor.
Heder till en läkare som tar sig tid till anhöriga som kräver att få ytterligare och utförlig information och att få veta i klartext.
Och läkarens ord värmde mig rejält då hon tyckte att det var så roligt att få träffa anhöriga som var så engagerade.
Heder också till alla andra inom vården som vi träffat på under dessa två veckor både på Sahlgrenska och NÄL. Dom gör ett fantastiskt jobb, och vissa har hos min mamma fått en plats för evigt.
Nu måste vi blicka framåt, efter två hela veckor av ett känslomässigt virrvarr.
Nu måste min mamma hitta tillbaka till sin vardag igen.
Och även om jag "bara" står bredvid, så gäller det att jag hittar tillbaka till min... ♥
Bild: Pinterest
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar