En resa och en känsla som man alltid längtar tillbaka till...
Om jag då hade vetat hur samma dag, ett år senare skulle komma att gestalta sig, så hade jag naturligtvis inte trott på det.
I morgon bitti som första patient, opereras min mamma för sin tjocktarmscancer...
En helt annan känsla infinner sig, och det är en känsla man snabbt vill ska gå över och absolut ingen längtan att få återkomma till.
Jag kan inget göra, mer än att finnas bredvid.
Men helvete vad ensam man känner sig!
Maktlösheten är total, och nu kan man bara förlita sig på kirurgerna.
Att min mamma har ett sämre hjärta gör att oron tar sig alldeles för stora proportioner, för det finns alltid en stor risk vid stora operationer då man blir nedsövd.
Men vi har bestämt oss för att det här ska gå bra, och jag vill vara stark och enbart tänka positiva tankar, självklart! Men så är man ju inte mer än människa...
I morgon gör min mamma en alldeles egen och mycket speciell resa, och självklart har jag lovat att jag ska följa med som resesällskap på den...
Och om det finns någon plats jag skulle vilja få visa min mamma, så är det New York, och även om jag vet att det egentligen inte är något som lockar henne alls, så kan man ju leva länge på hoppet och på ren vilja! ♥
Foto: Zimmer's alla rum...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar