Mannen har fortfarande inte blivit bra efter snart 5 veckor och en omgång med antibiotika.
Trodde först att jag hade klarat mig från att bli sjuk denna gång, men till slut så var det min tur.
Upp i förkylningen så började jag i lördags att få en riktig obehaglig och orytmisk hjärtklappning.
Tänkte att det måste ha med förkylningen att göra, och har försökt fokusera på det, mer än att hjärtat känns konstigt...
Vill inte börja oroa mig för mycket, men tankarna skenar lätt iväg då båda mina föräldrar drabbats av hjärtinfarkter.
Men i morse gick det inte att ignorera längre...
Vaknade 03.30 med en otrolig orytmisk hjärtklappning, hela jag var genomblöt, sängen våt, mådde illa och hade domningar i båda armarna.
Ringde 1177 som hänvisade till 112, och som tyckte att jag skulle komma in med en gång.
Efter ett arla morgonbesök på akutmottagningen, så ska jag nu vara noga genomgången, och hjärtat är ok!
Och det är nog det som jag är mest tacksam över just nu, för jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig när jag åkte in, och jäklar vad liten man känner sig.
Bad till och med om ursäkt när jag ringde upp 112, för man vill ju liksom inte ställa till det för nån...
Nu återstår bara frågan vad det kan ha varit, eller rättare sagt är, för hjärtklappningarna håller i sig.
Prover har tagits och det är bara att invänta svar på dom.
Med hjärtinfarkter så nära i familjen, så gäller det att vara vaken och alert när något inträffar, och för oss kvinnor är det ännu viktigare, då vi kan ha helt andra symptom än dom som män har, och som så noga alltid beskrivs.
Ett vanligt illamående eller magont, kan faktiskt vara symptom på just en kvinnlig hjärtinfarkt.
Och då det är min största och värsta fasa att behöva drabbas som mina föräldrar, så tar jag det på såpass stort allvar, och jag skulle aldrig kunna ignorera det.
Hemma igen, och oerhört tacksam för att det denna gång var falskt alarm.
Ta hand om er, och lyssna till ert hjärta! ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar