JAG SER LJUSET...

När jag var 11 år dog min pappa. 

På ett ögonblick förändrades hela mitt liv för alltid.
Sedan dess är jag mycket väl medveten om att man ska ta vara på livet, det kan som sagt på ett ögonblick förändras...

Då fick livet sig en törn som sedan styrt många av mina kommande val.
Jag valde t.ex att INTE konfirmera mig...

För mig är det otänkbart att det finns någon som talar om att tiden är ute...
Och att det finns en mening med det. 
Att ta en människa alldeles för tidigt, ser jag ingen som helst mening med! 
Och alla dessa barn... nej, som sagt... för mig finns absolut ingen mening med detta.

Men man söker...Och då fanns det faktiskt något som kom att hjälpa.
Viktigt att tänka på är att jag då bara var 11 år gammal...
Nämligen Astrid Lindgrens bok: Bröderna Lejonhjärta!

Där skildrades livet efter döden...
Att komma till Körbärsdalen...Nangijala...att vi kommer att mötas igen!

Ett hopp som tändes. Och det är nog så jag ser på det hela fortfarande...
Att vi kommer att mötas igen. Det är min tro.

Att läsa i Aftonbladet att Saltkråkan AB nekar att "Herr Nilsson" skulle få figurera i en dödsannons för ett 3-årigt barn...är ju för mig helt ofattbart!

I hur många dödsannonser har man inte kunnat läsa orden "Jag ser ljuset" eller 
"Vi ses i Nangijala"... Vad är skillnaden med en bild på Herr Nilsson...?!

Detta spelar ju egentligen ingen som helst roll.
Att få uppfylla en sista önskan måste ju överväga allt!

Astrid Lindgren skrev om barn, för barn. 
Hon var aldrig rädd för att röra vid svåra ämnen såsom just döden.

Så mitt budskap till Saltkråkan AB är: Gör om, Gör rätt!

"I Nangijala får man vara med om äventyr från morgon till kväll 

och om nätterna också. För det är i Nangijala som alla sagor händer."

Ur Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren