På ett ögonblick förändrades livet för alltid.
Och den 21 november blev ett datum som alltid påminner mig om detta och om min pappa.
Men jag är oerhört tacksam för dom 11 år vi fick ihop och att han fick dö medan han fortfarande levde...
Så tänkte man ju inte då när det hände, men sen.
Han hade kommit hem från jobbet, lagat middag ihop med min mamma.
Biff à la Lindström för att vara exakt.
Jag gnällde väl lite över maten, på det vis som barn gör när det inte serveras någon favorit...
Hur som helst så åt vi och pratade lite om dagen som varit.
Tackade sen snabbt för maten, för att sedan smita in på mitt rum igen.
Ute i köket dukades det av.
Pappa skulle sätta in ett smörpaket i kylen och sedan var det över...
En hjärtinfarkt kan komma plötsligt och livet kan onekligen förändras från en sekund
till en annan.
Allt detta kan jag fortfarande uppleva lika klart i mitt minne 33 år senare.
Men som sagt, så är jag tacksam att han dog där han trivdes bäst, hemma hos familjen och mitt i språnget...
Saknaden har alltid varit enorm och något har alltid fattats mig...
Med detta vill jag också säga att man ska ta tillvara på tiden man har tillsammans och vara tacksam för varje dag man får ihop!
 |
| Jag och pappa -71 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar