En sjukdom som nästan kan klassas som folksjukdom. Varianterna tycks vara oändliga och drabbar människor i alla åldrar. Och drabbas man inte själv av sjukdomen, så känner man någon som gör det...
Kan faktiskt inte komma ihåg hur jag hamnade hos bloggen Vimmelmamman en gång i tiden...
Jag antar att jag googlade någonting och jag kan lätt säga att det inte hade med cancer att göra...
Vimmelmamman eller Lotta Gray som hon egentligen heter har jag följt länge nu, för jag fastnade i hennes sätt att skriva och uttrycka sig på.
Hon hade dessutom drabbats av tjocktarmscancer och man fick följa hela hennes resa genom denna djävulska sjukdom. Detta är den blogg som jag följt allra längst.
Idag är hon friskförklarad, men som sagt jag läser hennes blogg fortfarande, för hon har något viktigt att säga oss...
Det var även där jag fick upptäcka Kristian Gidlund, och bli uppmärksam på hans kamp mot den cancer som han drabbats av...
På det rakaste, ärligaste, naknaste och kanske enklaste sätt beskriver han sin sjukdom och det han går igenom. Att skriva om känslor som ingen vill känna, att veta att för mig finns ingen bot...Att behöva förlika sig med döden...Ingen och då menar jag INGEN lämnas oberörd!
Hans blogg "I kroppen min", har dessutom mynnat ut i en bok.
I tisdags den 17 september tystnade både hans penna och hans röst, 29 år och alldeles, alldeles för ung...
Av allt han har skrivit så berörde detta mig otroligt mycket. Skrivet till det barn han aldrig fick...
Till mitt
barn i drömmarna
Vackraste, underbara unge. Vi kommer aldrig att ses. Men jag älskar dig
ändå. Det har jag gjort från första gången som jag kom att tänka på dig. Jag
har längtat efter dig sedan dess. Längtat efter att få hålla om dig. Efter att
få dela hemligheter. Skratta och gråta. Leka över sommarängar och springa genom
stormar.
Vi skulle nog prata en hel del, även om det till en början mest skulle vara
jag som stod för babblandet. Vi skulle prata om det mesta. På ett gränslöst
sätt. Hoppas jag i alla fall. Jag skulle lyssna på dina slutsatser – de
fantastiska – och jag skulle tappa andan över ditt sätt att använda dina
sinnen. Jag vet nämligen att du skulle bli ett magiskt barn.
Jag skulle göra mitt bästa för att svara på dina frågor och lyssna på dina
funderingar, och jag vet att du skulle göra samma sak för mig.
Jag skulle uppmuntra dig till att försöka själv. För du kan mer än du tror.
Glöm aldrig det. Och om någon säger att något är omöjligt: spetsa öronen. Det
är då du ska använda urkraften som finns i ditt bröst. Du har stordåd framför
dig. Tro inget annat.
Jag skulle försöka inspirera dig till att tänka ett varv
till. Bortom det förväntade. Och jag vet att du skulle inspirera mig. Det gör
du redan.
Vi skulle klättra i träd, du och jag. Och när du ville klättra lite högre,
skulle jag försöka låta dig. Men jag skulle stå under dig med utsträckta armar
och dunkande puls. Det vet jag redan nu.
Samma sak skulle hända om du någon gång ville visa mig
att du kunde cykla utan att hålla i styret. Jag skulle titta på med lika delar
skräck och förtjusning. Och jag skulle fyllas av en oerhörd stolthet, precis
samma stolthet och styrka som skulle fylla mig om du aldrig någonsin ville
cykla utan att hålla i styret. För det är du som bestämmer. Det är det
viktigaste av allt.
Vi skulle bygga kojor och läsa sagor i ficklampans sken. Vi skulle hjälpa
varandra att inte vara rädda för mörkret. Att inte vara rädda för åskans
dunder. Du skulle vara min styrka när jag blivit svag. Du skulle vara det bästa
som någonsin hänt mig.
Jag skulle sätta gränser och ibland bli tjurig. Jag skulle citera
författare och du skulle tycka att jag var obeskrivligt mossig. Ibland skulle
jag antagligen tvinga med dig ut i skogen när du hellre ville göra andra saker,
vi skulle bråka och ha det tufft. Men vid varje dags slut skulle vi ha blivit
vänner igen. Det är jag säker på.
När tonårsfyllorna knuffat dig över gränsen, så hoppas jag att du skulle ha
ringt mig. Jag skulle komma. Komma för att hjälpa dig. Du hade inte behövt vara
rädd. Jag har själv gjort samma sak. Hur många gånger som helst. Och du skulle
säkert tjuvröka någon gång. Det gjorde jag med. Men skulle jag komma på dig så
skulle jag bara visa ärret på min mage. Då hade du nog slängt cigaretterna.
Och jag hoppas att vi hade kunnat prata om ditt brustna hjärta. För ett
sådant kommer du få. Det hör livet till. Men du, min underbara. Det går över.
Även sänkta hjärtan läker.
Och då dagen skulle komma, då du skulle berätta att du förälskat dig i
någon – kille eller tjej – skulle jag hålla om dig och glädjas. För kärleken är
det viktigaste. Det som vi ska sträva efter.
Men vi kommer aldrig att ses, min bästa vän. Trots det vill jag att du ska
veta att jag älskar dig. Det kommer jag alltid att göra.
Frid, kram och all tänkbar styrka,
Din pappa som aldrig fanns
För att på ett mycket enkelt sätt visa att man tar ställning mot cancer och stöder organisationen "Ung Cancer" har jag nu klickat hem armbandet "Fuck Cancer" för 100:- Kom igen nu och gör det du också!
 |
| Kristian Gidlund |
 |
| Lotta Gray |
Bilder : Ung Cancer
Google
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar