Jag är den där kontrollfreaken, som måste veta i detalj vad som hänt, vad som kommer att hända, och alltid den som ber att få ett extra samtal med en läkare som ännu inte visat sig.
Blir också på detta sätt den som alla också förväntar sig ska ha bra koll på läget.
För fem år sedan när min mamma drabbades av hjärtinfarkt för första gången, så jobbade jag på precis som vanligt.
Dessutom var Magnus på tjänsteresa i Tyskland, så jobba, hem, laga mat, förhoppningsvis kunna äta, sjukhusbesök, hem igen, två söner att finnas för, sen försöka sova.
Sen en upprepning på alltihopa igen, och igen...
När det tillstötte komplikationer körde min chef upp mig till sjukhuset, och när faran blåst över kom han och hämtade mig och jag fortsatte att jobba dom sista timmarna jag hade kvar.
Nu när allt hände min mamma igen, fanns det inte ens på kartan att jag skulle överprestera ännu en gång.
Förståndet sa ifrån direkt, men jag gjorde dock ändå ett tappert försök.
Den här gången har jag försökt att ta hand om både min mamma och mig själv.
Och det känns skönt att inte behöva slitas mellan alla måsten, utan få fokusera på det som är viktigast.
Jag har kunnat vara på plats och få finnas tillgänglig för min mamma, få information om allt och träffa läkare som kunnat svara på alla mina frågor.
Jag tror att detta kontrollbehov kommer ifrån när min pappa blev väldigt sjuk när jag var liten.
Han låg kopplad till respirator, i koma och förlamad i ena sidan efter en misslyckad operation där man skulle vidga en förträngning i halspulsådern.
När vi kom på besök, fick endast min mamma och bror gå in och hälsa på honom, medan jag själv fick stå kvar på utsidan, och stå på tå för att se min pappa genom det runda fönstret på den tjocka dörren som skiljde oss åt.
Därifrån kunde jag se min pappa hållas vid liv av alla dessa slangar och apparater.
På den tiden ansågs jag som för liten för att få följa med in på rätt sida av den där tjocka dörren...
Och på så vis blev ju också mycket obesvarat för mig.
Så idag ser jag till att få svar på alla mina frågor, och även om det idag inte finns några tjocka dörrar längre, så ser jag till att finnas där på den rätta sidan.
Och vad jag vet nu så ska min mamma genomgå både ultraljud och röntgen av hjärtat i morgon.
Sen ska man ta ställning till om man omgående ska gå in och göra ytterligare en eller två ballongsprängningar eftersom hon fortfarande har förträngningar.
Känns naturligtvis jobbigt, men vi tar en dag i taget, och känner att det hittills sakta men säkert ändå går framåt.
Bild: Pinterest
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar