Fick beskedet att min mamma var på väg i ambulans till Sahlgrenska i Göteborg.
Det var en kraftig hjärtinfarkt med efterföljande ballongsprängning.
Och som om detta inte vore nog på något vis, har hon sedan dess blivit sövd under två nätter för att få så kallade hjärtkonventioner (elchocker)...
Man kan undra vad ett människohjärta tål.
Att stå bredvid är en fullkomligt maktlös känsla. Man vill göra allt ,men kan inte göra ett skit!
Men även om jag inte kan göra något i själva sjukdomsbilden, så kan jag ju bistå med att finnas där, genom denna traumatiska upplevelse som min mamma går igenom.
Men det funkar dåligt i ens egen vardag att finnas till hands, när man själv ska jobba och förväntas fungera precis som vanligt.
Men det är just det, att ingenting är ju som vanligt!
Så det går inte ens att lura sig själv...
Och denna gång fungerar det inte för mig att vara "bror duktig", jag måste få välja vad som är viktigt för mig och se till att jag också orkar, inte bara för min mammas skull, utan även för min familj och min egen skull.
Tog mig till jobbet idag, och fixade tre timmar, men fick inse att jag har en viktigare plats att finnas och vara tillgänglig på, nämligen hos min mamma.
Det är mycket tankar och känslor när ens föräldrar blir så här sjuka, många minnen passerar revy och just dessa känslor ligger precis där under ytan.
Dessutom kommer alla jobbiga minnen tillbaka från när min pappa dog i hjärtinfarkt 1979.
Jag är alltså själv i riskgruppen för att drabbas av detta. Ingen rolig insikt alls...
Jag har därför idag beslutat mig för att bli månadsgivare hos Hjärt-Lungfonden.
Det behövs pengar till denna forskning, och framför allt för att forska i just kvinnohjärtan, då kvinnors och mäns symptom vid en hjärtinfarkt är så olika.
Dessutom har dom flesta tidigare studier alltid utförts på just manliga hjärtan.
Vill du också ge ett bidrag och göra skillnad, så kan du enkelt gör det här.
Bilder: hjatrlungfonden.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar