Redan som barn var jag ordentlig och duktig, och det blev väl också det som förväntades av mig att alltid vara...
När min pappa dog då jag var 11 år, var det samma sak.
Fick alltid höra att även om jag var så ung, så var jag så stark och duktig, någon att hålla i när allt var jobbigt.
Själv upplevde jag det som att jag själv inte hade något att hålla i på väldigt lång tid, och att min sorg vid två tillfällen i skolan gav uttryck i riktiga raseriutbrott, sen inget mer...
Och redan där började min personliga ryggsäck att fyllas, ni vet en sån som dom flesta av oss går runt och bär på...
Jag har också alltid varit stark genom att stå upp för mina åsikter, genom att uttrycka mig när något inte känns som det ska.
Jag har också alltid försökt stå upp för dom i min omgivning som kanske inte varit lika starka som jag.
Jag har också oftast försökt se på det mesta med en stor portion humor.
Jag visste tidigt vad jag ville bli, och jag har alltid varit en kreativ och praktiskt lagd människa framför det teoretiska.
En människa som gillar "learning by doing".
Jag nådde mitt mål att bli det jag ville, nämligen dekoratör.
Som jag älskade det yrket!
Sakta men säkert har jag följt utvecklingen där jag jobbar, och sakta men säkert har också detta kreativa successivt försvunnit ur denna yrkesroll som förvandlats till Visual Merchandiser.
Men som ni vet är människan anpassningsbar, och jag som dessutom alltid vill prestera har gjort vad som krävts och hållit fast vid min kunskap och gjort arbetsrollen till min.
I denna arbetsroll har man också ett stort ansvar mot sig själv, sina kollegor och sitt företag.
Och alla vi som sitter i en ledningsgrupp, vet ju av vilken anledning vi sitter där.
För att vi gillar och kan prestera, sätta upp mål och för att vi alla också har ett kontrollbehov!
Men om man under mycket lång tid utsätts för stress och press som till slut gör att det man brinner för inte känns så roligt längre, då har en varningsklocka klämtat...
Om man dessutom under lång tid varit två som utfört tre personers jobb, då kan man också höra samma varningsklocka klämta någonstans långt där borta.
Men så är man två med en person som kompletterar en, så man kör på och försöker tänka som vanligt, att detta fixar väl vi...
Och tillsammans med alla övriga fina kollegor som faktiskt också sitter i samma båt, känner man att visst tusan får vi kämpa lite till och tillsammans. Ni vet, teamwork...
Men så är man redan sliten på grund av detta, och det känns som ens ryggsäck redan är full, ja men varför då inte fylla den med lite till?!
I somras drabbades min mamma av en stor och mycket allvarlig hjärtinfarkt.
Fy fan vad jobbigt detta var!
Bara vetskapen hur nära det var att jag förlorat min mamma på samma sätt som min pappa...
Så mycket minnen som blommade upp, så mycket att hantera.
Och precis som för fem år sedan när min mamma hade sin första hjärtinfarkt, så trodde jag att jag skulle kunna jobba mig igenom detta, för det var exakt det jag gjorde då...Hur dum kan man bli?!
Det sket sig ganska omgående kan jag säga, med en mamma på Sahlgrenska, klarade jag två timmar på jobbet sen fick Magnus komma och hämta mig.
Jag behövde vara där jag behövdes som mest och där det för mig var viktigast att vara, hos min mamma.
Sakta men säkert har min mamma börjat återhämta sig efter detta stora trauma, men min ryggsäck har ändå bara blivit tyngre...
På jobbet hade vi också fått ett schema som passade övrig personal bra, men för oss två som skulle vara tre, desto sämre.
Ännu mera stress och press...
Strax innan detta med min mamma hände, fick vi också en ny granne i huset där vi bor.
Vi bor i ett flerfamiljshus, där vi har hela övervåningen med balkong i söderläge och med tre grannar under oss.
Vi själva har bott här i snart 25 år och det har vi ju kunnat göra för att vi har trivts så bra.
Och dom som känner mig väl, vet att mitt hem är min borg, det är här jag fixar och trixar, det är här jag kraschar, det är här jag samlar kraft.
Men tillbaka till denna nya granne...som är en kvinna och alkoholist.
Och med detta, så blev helt plötsligt vårat hus ett tillhåll för hela hennes bekantskapskrets, män som kvinnor. Ett tillhåll för fylla och bråk.
Dom tog över hela huset, trädgården och hela gatan.
Vi har inte kunnat utnyttja vår balkong eller trädgård på hela sommaren utan att störas av allt detta.
Grannar runt omkring, har precis som vi ringt och klagat och polis har tillkallats.
Droppen var när jag själv blev utsatt för mordhot av en i hennes bekantskapskrets...
Vi ligger dessutom i en fejd med hyresvärden, och har i dag varit uppe med ärendet i rätten.
Så det senaste halvåret har hemma inte längre känts som hemma.
Ingen frizon som man så väl behöver.
En allt tyngre ryggsäck...
Tidigt i torsdags morse fick jag ett telefonsamtal, där jag än en gång fick reda på att min mamma förts i ambulans till hjärtintensiven!
Mattan rycks undan under ens fötter på en bråkdels sekund.
Denna gång var det dock ett falskt alarm och ingen hjärtinfarkt. Tack och lov för det!
Men bara att befinna mig inom sjukhusets väggar, ger mig så starka olustkänslor...
Natten till måndagen sov jag som vanligt dåligt, och när jag helt bedövad av trötthet stod och gjorde i ordning mig inför en ny arbetsdag, så bara brast denna alltför tunga ryggsäck.
Varningsklockorna har klämtat så där dovt på avstånd, så att man nog inbillat sig att man ens hört dom, men nu slog dom till i all sin kraft på mycket nära håll!
Och än en gång känner jag att jag måste prestera och ställa höga krav på mig själv, så jag ringde direkt till vårdcentralen och sa som det var.
Att jag inte vet vad jag behöver, men att jag behöver ta ett steg i rätt riktning för att vända den här skutan innan den helt går på grund.
Att någon hjälper mig att tömma den där överfulla ryggsäcken, så att den känns lite bekvämare att bära runt på, för en ryggsäck tror jag aldrig att vi helt och fullt kan komma ifrån.
Vill också tillägga att detta händer när vi två på jobbet äntligen har blivit dom tre som vi ska vara, och kanske kan det var en undermedveten grej, att jag har vetat vad jag behöver göra, men väntat på ett bättre läge, så att inte två skulle behöva bli så illa som en...
Vet inte just nu vad som väntar och allt känns som ett oskrivet blad. Inte alls bra för kontrollbehovet...
Vet bara att jag för första gången till fullo i mitt liv måste sätta mig själv i första rummet.
Läkaren kallade mig för en högpresterande A-människa...
Vet också att man kan gå från A till Ö snabbare än man tror.
Detta är min historia och bara min.
Detta är min blogg och bara min.
Och jag berättar först och främst för min egen skull, men också för att jag kan tänka mig att det kommer att lysa igenom lite här på bloggen.
Bloggen som har blivit mitt sätt att få ur mig lite av all min kreativitet, genom att skriva och ibland även fota.
En Annelie utan ryggsäck...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar