Det har varit en känslomässigt omtumlande vecka...
Förra torsdagen genomgick ju min mamma en stor bukoperation, där dom tog bort en stor del av tjocktarmen tillsammans med den cancertumör som dom hittat där.
Operationen gick som planerat, och det kändes skönt att få det positiva beskedet, eftersom det är en mycket större risk att operera någon med ett såpass nedsatt hjärta som min mamma har.
Man hade ju önskat att det sedan bara gick som på räls, men det gör ju sällan det.
Sakta men säkert kändes min mamma sämre, och ändå pratade läkarna om att hon nog skulle kunna åka hem...
Hon fick inte behålla någonting som hon satte i sig, och så har det fortsatt nästan hela veckan.
Båda benen har också svullnat upp till tjocka stockar. Och hennes kropp är till mångt och mycket alldeles blålila av blodsutgjutelser.
Det visade sig också att hon behövde blodtransfusion och natrium. Alltså inte läge att skicka hem henne...
Man sover dåligt när man väntar på att någon ska börja återhämta sig efter en sådan här operation.
Och varje gång telefonen ringer går en obehagskänsla genom hela kroppen.
Man är på helspänn, helt enkelt.
Men livet är ju inte bara det jobbiga.
Min yngste son fyllde 18 år i lördags och det är ju riktigt stort, och så värt att firas!
Familjen firade tillsammans med en riktigt god middag på restaurang, medan 18-åringen själv fortsatte kvällen med en stor lokalfest.
Årets sommarsemester närmar sig med stormsteg, och detta är något jag längtar och ser fram emot oerhört mycket.
Detta har också behövts fokuseras på, då mycket praktiskt ska ordnas innan man åker iväg.
Precis innan förra årets sommarsemester fick ju min mamma en stor och mycket allvarlig hjärtinfarkt, så det blev inte mycket till semester då.
Därefter har jag själv gjort en lång resa sedan i oktober, då min kropp och ork bara tog stopp.
Den resan befinner jag mig fortfarande på, dock har jag kommit en bra bit på vägen.
Men allt detta känslomässiga som drabbar en, tar ju så mycket kraft och energi, oavsett vilken din egen situation än är.
Och att snabbt pendla mellan jobbiga och roliga saker är inte så lätt känslomässigt.
Man känner sig aldrig riktig riktigt glad...om ni förstår vad jag menar.
Nu väntar vi bara på att få provsvar på det som dom har opererat bort, och hoppas att det inte skett någon spridning, utan att det räcker med denna operation som min mamma genomgått.
Tyvärr måste jag säga att sjukvården har lämnat mycket att önska under denna omtumlande tid, och det gör mig både ledsen och arg.
Människor som drabbas av svår sjukdom, behöver all stöttning och trygghet som går att få.
Flera gånger har min mamma blivit bortglömd, och dom som jobbar är så oerhört stressade, så stressen smittar av sig på patienterna...
En situation jag vet att dom själva inte kan rå för, dom gör trots allt ett fantastiskt jobb, men dom får inte dom resurser som behövs, och då får ju inte heller patienterna det.
Vissa läkare som är så kantiga och inte tycks veta något om vare sig kommunikation eller psykologi, passar inte heller in i sammanhanget.
Det spelar ingen roll hur duktiga dom än är inom sitt område, om dom inte kan få patienten att känna sig trygg.
Hursomhelst så är nu min mamma hemma igen, och där börjar nu hennes resa tillbaka.
Håll gärna en tumme för henne och för att det nu bara kan bli bättre.
För det är hon så värd! ♥
Bild: Pinterest
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar