Det har gått 9 veckor sedan Marie, min frisör upptäckte detta tomrum som gömde sig under allt mitt andra hår. Ett tomrum som heter Alopecia Areata.
Denna sjukdom som tillsammans med ovissheten har nu flyttat in hos mig och är inte några roliga, än mindre trevliga sambos.
Tror att jag ogillar ovissheten allra mest.
Sjukdomen i sig kan stanna i detta stadium som jag är i nu.
Men som sagt det är inget man vet...
Så helt klart är det ovissheten som jag skulle vilja sparka ut ur mitt hus!
Första veckorna var surrealistiska.
Svårt att somna, för att man var rädd för att vakna och upptäcka att håret låg på kudden. Tufft att vakna för att man måste konstatera om så är fallet...
Jag försöker att hålla allt på en rimlig nivå inom mig.
Att bara kolla den kala fläcken en gång i veckan för att mäta och hoppas att den stannat i sin omkrets. Och att inga nya tillkommit...Än så länge är läget oförändrat, och det är jag ödmjukt tacksam för!
Kändes riktigt skönt idag när Marie gick igenom hela mitt hår, utan att hitta några nya kala fläckar. Mitt hår fick sig också en riktig lyxgenomgång med detoxrengöring och shamponering. Tack Marie, det uppskattade jag verkligen!
Det finns ju alltid sådant som är värre, men man står ju sig själv allra närmast!
All provtagning som gjorts har i slutändan ändå visat sin vara relativt positiv.
Man kan drabbas av följdsjukdomar, när man väl har fått en autoimmun sjukdom.
Det har visat sig att jag inte tar upp B-vitamin som jag ska, och detta kunde vara ett tecken på en viss typ av tarmsjukdom, men proverna visade att så inte var fallet.
Däremot ska jag nu äta tabletter mot detta livet ut, som ska hjälpa upp värderna och samtidigt verka i ett förebyggande syfte.
Som sagt försöker att ha en relativt avslappnad inställning till detta...
Kanske man skulle ta efter Kojak, den gamle deckar'n från 70-talet...
Han såg ju alltid så cool ut i sin flint och konstant med en godisklubba i mun! ;)
 |
Mina sambos... Alopecia och Ovissheten...  |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar