ZIMMER's alla rum...: DET LIV ÄR INTE LÄNGST...

...som längst har levat. Det liv är längst som fyllde livet mest. ♥

Dessa sanna och krassa ord får inleda mitt bloggande efter ett härligt semesteruppehåll.

Det enda vi vet helt säkert med våra liv, är att vi en dag ska dö.
Hur, var och när är dock dolt i dunkel.
Och det är väl också så det ska vara, så att vi lever, medans vi lever...om ni förstår vad jag menar?

Samma dag som våran semesterresa började för oss, började en helt annan resa för en helt annan familj.
En resa där inte längre sonen finns med...
Sonen som efter en lång kamp mot sin sjukdom, styrde sin resa mot en helt annan slutdestination.

Det gör ont i hela mig när jag skriver dessa rader och det känns som om luften tycks ta slut...

Att behöva fortsätta livets resa utan dom som just är själva livet, är något som ingen ska behöva få uppleva.

Fast livet och resan fortsätter, fast annorlunda som den kloke fadern sa.

Min egen pappa dog när jag var 11 år.

Snabbt gick det, då hjärtinfarkten kom. Allt var över på en bråkdels sekund. Hemma på köksgolvet.
Än idag kan jag tydlig se allt detta framför mig.
Färger, dofter, kaoset och att jag själv där och då inte alls förstod att han för alltid var borta.
När han bars bort på bår, av ambulanspersonalen trodde jag ju att han skulle till sjukhuset för att bli bra igen...

Där startade min livsresa utan en av dom allra viktigaste medpassagerarna!

Sen dess har jag också alltid haft som motto att leva, medans jag lever.

Att inte skjuta upp allt till morgondagen, utan faktiskt försöka att få det gjort här och nu.
Att fira allt som går att fira.
Att försöka få sagt det man vill få sagt.
Att visa omtanke och empati.
Att resa och att få uppleva.

Men man ska också veta att det är inte alltid man får tillbaka det man ger...

Och jag är på inget vis perfekt.
Jag kan också springa på i detta förbaskade ekorrhjul som vi skapat oss själva, glömma och låta tiden gå.
Gnälla över småsaker, irritera mig på mina medmänniskor, tuta i trafiken, och ha ett sjuhelsikes humör...

Men jag vet ändå att just min egen förlust av en mycket viktig medpassagerare, har gjort att jag ändå har den livsfilosofi som jag har.

Så ta hand om varandra här och nu, för vi vet ingenting om hur morgondagens resa kommer att se ut och vem som följer med oss hela vägen...♥