Om ni visste hur vankelmodig jag var om jag skulle publicera det eller inte...
Ingen censur och inget filter.
Så mycket text och bara en bild.
Tänkte att ingen kommer att vara intresserad eller ens orka läsa sig igenom alltihop...
Men jag blev uppmuntrad av Magnus att göra detta, som ett steg i allt jag står inför.
Och ni anar inte hur många ni är som har tagit er tid att läsa mina ord. Ofattbart!
Via Facebook har den ena fina kommentaren och hälsningen kommit efter den andra.
Många har skickat privata meddelanden, sms och mail.
Att få känna sådan värme och omtanke om så "bara" på distans, betyder så mycket och känslan är helt överväldigande!
Jag förstår att jag inte är ensam i min situation, men att min röst har talat för flera, än en gång.
Att människor som jag känt längre eller kortare tid och även för längesedan faktiskt på något vis har mig i sina tankar just i detta nu.
Det känns fint att just jag har lämnat avtryck... ♥
Några tycker till och med att jag ska ta mig tid till att skriva en bok!
Och flera har av egen erfarenhet gett mig rådet att detta får ta den tid det tar, och att jag inte ska ha för bråttom även i detta.
Hos läkaren har jag varit väldigt tydlig och bestämd, och han tycker att jag är stark i min vilja och att jag har förmågan att också starkt se vad jag själv behöver.
Att jag besitter en stor dos av integritet, och att jag tänker sunt kring den situation jag nu befinner mig i.
Jag har vågat ta ett okontrollerat steg och på något vis kan ju allt bara bli till det bättre nu, eller hur?
Till alla er som visat mig all denna värme och omtanke: TACK! ♥
Bild: Pinterest
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar