Men häromdagen så höll jag på att städa och sortera här hemma bland gamla album och en hel del fotopåsar som man fick sina fotografier i, en gång i tiden när man både använde kamera och filmrulle.
Jag har alltid tagit enormt mycket foton och har alltid tyckt om att föreviga både det ena och det andra.
Så när jag nu hittade några gamla bilder på gamla kollegor och från butiker jag arbetat på i Stockholm, slog hjärtat några frivolter.
Så mycket foton som jag tagit genom åren på kollegor, butiker och skyltfönster.
Stoltheten man kände när man gjort sina första egna skyltningar och skyltfönster när man var ny i rollen som dekoratör. Naturligtvis var detta tvunget att fotograferas och förevigas! Och så fortsatte det.
Stoltheten man kände när man gjort sina första egna skyltningar och skyltfönster när man var ny i rollen som dekoratör. Naturligtvis var detta tvunget att fotograferas och förevigas! Och så fortsatte det.
Jag har fotograferat nyöppningar och ombyggnationer som jag varit med på, både här hemma och utomlands. Så roligt att se utvecklingen både när det gäller inredning, mode och skyltningar.
En och annan personalfest har också bidragit till foton.
Alla foton som har varit arbetsrelaterade har jag haft sparat i en låda på mitt arbete och det har alltid varit uppskattat när man plockat fram dessa bilder och gett upphov till diskussioner och även många skratt.
Att för nya yngre kollegor kunna visa hur det har sett ut och hur allt utvecklat sig har varit uppskattat.
Att med bilder kunna visa det man många gånger har pratat om är ett vinnande koncept och det handlar också om företagshistoria.
Bland fotografierna fanns även bortgångna kollegor som man minns med mycket värme och saknad.
Men för ett antal år sedan när jag kom till min arbetsplats på morgonen, så ser jag att denna låda står på bordet i lunchrummet alldeles tom...
En ny chef och en kollega hade tagit beslutet att "ja, men låt oss kasta allt detta i komprimatorn, det känns väl som en bra idé"...
Att ta ett sådant beslut om någon annans tillhörigheter trodde jag inte ens var möjligt.
Där och då var jag i chock och det kändes som att någon kapat en arm på mig och jag kommer aldrig någonsin kunna förstå ett sådant agerande. Jag var så arg och så ledsen.
Att ta ett sådant beslut om någon annans tillhörigheter trodde jag inte ens var möjligt.
Där och då var jag i chock och det kändes som att någon kapat en arm på mig och jag kommer aldrig någonsin kunna förstå ett sådant agerande. Jag var så arg och så ledsen.
Så många minnen från så många platser och på så många människor inom företaget.
Över 30 års företagshistoria borta i ett nafs och allt förklarades med nonchalans och en axelryckning.
Idag är jag själv företagshistoria då jag valde att lämna för två år sedan efter hela 35 år.
Ibland måste man bara följa sin moraliska kompass.
Men dessa foton som jag hittade häromdagen gjorde mig överlycklig, att jag faktiskt har några kvar i min ägo.
Det fick mig också att minnas en tid som var helt fantastisk yrkesmässigt, men genom dessa foton påmindes jag också om saknaden efter alla dessa bilder som försvann den där dagen i komprimatorn, som om dom aldrig någonsin hade funnits...♥
Bild: Pinterest
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar