Men tyvärr faller även jag in under statistiken.
Två år av mitt liv, mellan 18 och 20 är två år som jag aldrig någonsin kommer att glömma.
Då detta hände bodde jag fortfarande kvar i min hemstad Stockholm, och dessa två år var mina första inom yrkeslivet...
Att bli utsatt för sexuella trakasserier av olika grad, nästan varje dag av sin egen chef gör att man hamnar i ett underläge redan från början.
Men känslan när man till slut inte fixar det mer, och äntligen vågar yppa sig, och att ögonblickligen bli trodd på, det var verkligen en fantastisk känsla!
Även om man då inte riktigt visste hur man skulle hantera denna situation, så trodde min arbetsgivare på mig, och dom försökte hitta en lösning på detta "problem".
Idag är jag på väg att fylla 50, hela 30 år har passerat, och ändå så lever jag med sviterna av dessa två år...
Och fortfarande känner jag mig alltid obekväm och skyldig när jag pratar om detta, även om jag hade rätt och fick rätt.
Som att jag på något vis har mer skyldigheter än rättigheter...
Och när jag nu läser om alla dessa kvinnor här hemma och runt om i världen som träder fram för första gången, så känner jag att jag redan där och då, 20 år gammal gjorde någonting stort och rätt, när jag stod upp för mig själv.
Och det är något som jag sedan dess alltid gör och bär med mig!
Önskar bara att jag hade gjort det från dag 1...
Bild: Pinterest
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar