Känslan av att man missar att få vara med i ett något större sammanhang är alltid lite vemodig.
Jag är ju halvdansk och har en stor del av min släkt i Danmark, framförallt i Aalborg.
Min svenska sida av släkten är i det närmaste obefintlig.
Eftersom min pappa inte lever längre, är mitt band till den danska sidan mycket betydelsefull.
Den jag alltid haft kontakt med genom åren som varit, är min farbror Bent.
Brev och telefonsamtal, om än sporadiskt, har alltid betytt mycket för mig.
När vi väl har träffats har det alltid varit väldigt gästvänligt, familjärt och välkomnande.
Med tiden har en kontakt mellan oss kusiner tagit vid, inte istället utan också...
Med dagens teknik är det lätt att slänga iväg ett mail eller ett sms.
Även Facebook har ju betytt otroligt mycket för att hålla kontakten med min danska sida.
Att då och då i det vardagliga få veta vad som händer och sker, att få se foton, betyder väldigt mycket.
All denna teknik är av förklarliga skäl inte det jag använder mig av i min kontakt med min farbror...
Men då finns det fortfarande en gammal välanvänd teknik som man kan använda sig av: Nämligen den gamla hederliga telefonen!
Tack Alexander Graham Bell för denna underbara uppfinning!
Frågan är ju om man inte krymper långa avstånd allra snabbast med denna metod...
Med några snabba tryck på sifferknapparna har du plötsligt någon i andra änden av luren...någon som precis varit så långt borta...
Idag fyller min kära farbror 80 år, så jag tog luren och tryckte numret för att ringa och gratulera på den stora dagen...och på några sekunder fanns han där!
Hur härligt är det inte att höra rösten på någon som betyder mycket för en?! Fantastiskt...
Frågan kvarstår dock: Varför gör man det inte oftare...?!
Foto: Google
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar