SEMLA SOM TRÖST...

Ligger här hemma i en ihärdig förkylning, som inte vill ge med sig. Tycker lite synd om mig själv och är inget roligt sällskap alls!

Magnus köpte hem semlor till fikat, som en liten tröst, ni vet...


Men med förkylningen försvinner ju smaken! Gott med en semla som smakar just ingenting...
Ja, ni hör ju hur roligt det är...!

Och precis då, kom jag att tänka på, att det nästan är en hel vetenskap att få en perfekt semla!

Numera har ju den klassiska semlan fått konkurrens av en massa varianter, så som t.ex vaniljsemla, chokladsemla, saffranssemla, wienersemla...osv.

Vi kan börja med locket, semlelocket...Ska det vara runt eller skuret i en trekant? Ska det vara tjockt eller tunt?


Grädden, ska den vara fluffig och porös, eller på gränsen till smör...?


Bullen, ska den vara kompakt eller fluffig...?


Ska man gröpa ur bullen och använda det som en ingrediens till mandelmassan...?
Och ska det vara mandelmassa över huvud taget?

Jag vet i allafall hur jag vill ha min semla!

Bullen ska vara härligt nybakad, fluffig och saftig och dofta kardemumma.
Grädden ska vara porös och absolut inte för söt.
Under grädden ska det ligga en lagom stor dos av mandelmassa som ska vara alldeles krämig. 
Man ska också ha använt en del av bullen, så att det blir en liten grop som mandelmassan kan få plats i.
Locket ska naturligtvis vara runt och lagom tjockt. 
Då kan man som bäst använda det som sked till grädden.
Sen ska det vara pudrat florsocker över.

En färdig och perfekt semla får absolut inte stå och torka till! 
Det finns inget värre än när man tar en tugga av locket eller bullen, och så knastrar det.

Här i Trollhättan fanns den perfekta semlan hos en dansk som jobbade på Ica Maxi...?!


Alltså, inte på någon av stans alla konditorier. 
Men dansken flyttade tillbaka till Danmark och med honom försvann den perfekta semlan.

Från den perfekta semlan, till något riktigt hemskt i semleväg, dock icke att förglömma: HETVÄGG!

Denna gamla sed att äta en semla på...Aj aj aj...inte bra, inte bra.
Nu blev jag nästan själv lite sämre...

Jag kommer ihåg mitt första och enda möte med detta.
Jag tror att jag kan ha varit 8-9 år. 
Min mamma skulle till en väninna på fika och det skulle bjudas på semlor. 
Jag fick frågan om jag ville följa med. En semla säger man ju inte nej till, så visst skulle jag med.

Så dukades då semlorna fram...I djupa skålar, ståendes i varm mjölk. 
Bara att hugga in...NOT!

Herregud, detta var ju rent traumatiskt! 
Ett minne som jag ju helt uppenbarligen fortfarande bär med mig...!


Kanske var det just denna händelse som gjorde mig så kräsen när det gäller semlor och framför allt den perfekta semlan!

Det är sådana här tankar man får när man går hemma och är sjuk och understimulerad och precis tryckt i sig en semla som smakade just ingenting!

Men tanken var GOD, Magnus! ;)

Zemlor till Zimmer...

Foto: mycakes.se