Man kan aldrig förbereda sig för den här typen av samtal.
Han ringde för att att berätta att hans far gått bort efter en tids sjukdom.
Och redan innan jag hade svarat, så förstod jag...
Och redan innan jag hade svarat, så förstod jag...
Jag är så oerhört tacksam för att han valde att ringa mig så med en gång.
Han vet vad min farbror har betytt för mig, och min sorg är min sorg, och kan inte jämföras med vad mina kusiner och deras familjer går igenom nu.
Mina tankar är hos dom allihop och jag önskade att inga avstånd fanns.
Mina tankar är hos dom allihop och jag önskade att inga avstånd fanns.
Däremot är jag så glad för mina kusiners skull, som har fått ha sin pappa med sig såpass långt på livets resa.
Han har fått se vad det blev av sina barn, och han har fått se och följa sina barnbarn ett stycke på deras väg.
Min farbror Bent blev 82 år.
Och som jag sa så har han betytt otroligt mycket för mig.
Jag förlorade min pappa 1979 och då var jag bara 11 år.
På min livsresa har det sedan dess alltid fattats en för mig livsviktig pusselbit.
Alla mål jag har nått, alla sorger, alla glädjeämnen, har jag gått igenom utan vägledning eller stöttning från just honom.
Alltid detta tomrum och denna saknad, som man lärt sig att leva med, men som man aldrig accepterat...
Det värsta en förälder kan vara med om, är att förlora ett barn, och det värsta ett barn kan vara med om är att förlora en förälder!
Några år efter min pappas död, började jag och min farbror Bent att brevväxla.
Det betydde mycket för mig. Jag hade så många frågor om min pappa och hans uppväxt i Aalborg.
Och han har kunnat berätta, gett mig fotografier som jag fortfarande vårdar ömt, och visat mig platser runt hela Aalborg som har varit av betydelse.
Och han har kunnat berätta, gett mig fotografier som jag fortfarande vårdar ömt, och visat mig platser runt hela Aalborg som har varit av betydelse.
Han har fyllt många tomrum inom mig och han var min direktlänk till min pappa.
Vi har alltid haft ett långt avstånd mellan oss geografiskt, men aldrig så långt som nu.
Däremot har han alltid varit mitt hjärta nära, men aldrig så nära som nu… ♥
Den 21 november är det 35 år sedan min pappa dog, så det är många år som har passerat, men i tanken som om det vore igår...
Nu har dom tre bröderna från Aalborg träffats igen.
Min pappa Leo, min farbror Egon, som jag tyvärr aldrig fick träffa...och nu min farbror Bent.
Tre sjömanshjärtan, som var för sig och på olika sätt överlevde andra världskriget, tre starka personligheter som trott på det goda.
Det är en spännande livshistoria som dom lämnat bakom sig här hos oss.
Det gäller nu att vi fortsätter att vårda den historien, och se till att den förs vidare på bästa sätt.
Det gäller nu att vi fortsätter att vårda den historien, och se till att den förs vidare på bästa sätt.
Och jag antar att dom just nu sitter där uppe någonstans och har lite tid att ta igen, för att sedan tillsammans hålla ett vakande öga över oss som är kvar här nere...
Min farbror Bent.
Bent till vänster och min pappa till höger.
Min pappa.
Min farbror Egon längst till vänster och min pappa näst längst till höger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar