Ett år går så fort och mycket kan hända under just ett år.
Och ibland är det tur att vi inte vet allt vi ska komma att stå inför, utan helt enkelt låter det som sker, ske...
Att jag själv skulle hamna i den situation jag nu befinner mig i, kan så här i efterhand ses som ofrånkomlig.
Under mycket lång tid har jag varit utsatt för stress och press i olika konstellationer.
Och för att orka det allra viktigaste, som för mig varit jobbet, så börjar man sakta men säkert tacka nej till andra saker.
Man tackar nej till inbjudningar, man tackar nej till olika sociala sammanhang, man tackar nej till att ta hand om sig själv ordentligt, och slutligen så har man bara jobbet som tar all den lilla energi som man har kvar...
Den kroniska tröttheten, hjärtklappningarna, stammningarna, sömnsvårigheterna, koncentrationssvårigheterna, humörsvängningarna, alla dessa varningsklockor som man försöker att ignorera för att klara av att fortsätta prestera.
Men så händer ytterligare saker som man inte heller kan rå på, och som man också ska klara av, och som man också gör till mångt och mycket.
Men den där dagen i oktober så tog det bara stopp för mig. Total soppatorsk!
Nu är det januari, och jag är fortfarande inte tillbaka på mitt jobb...
Om någon sagt där och då i oktober, att detta kommer att ta mycket lång tid, så hade jag inte trott på dom.
Till en början försökte jag forcera mitt eget välbefinnande, för att slutligen se situationen som den är.
Det svåraste med att vara hemma och ta hand om sig själv, är att man stundtals också känner sig så otroligt ensam...
Allt runt omkring bygger ju på att man är i ett sammanhang tillsammans med andra, såsom jobb och skola.
Alla andra har ju fullt upp och springer på i samma tempo som dom alltid gjort, men själv har man dragit åt handbromsen som allra hårdast.
Man märker att man lätt är utbytbar, och att allt funkar även fast man inte är där, och det är ju trots allt så det ska vara. Livet fortsätter ändå...
Men känslan, att man så lätt försvinner ur ett sammanhang, den måste man också jobba med.
Jag ser det här som en erfarenhet också, att efter så många år av höga krav och högt presterande, kanske kan få landa i något djupare, sundare och förhoppningsvis också klokare.
2016 måste ju helt enkelt bli året då jag har lärt mig att ta hand om mig själv, och sätta mig själv i första rummet.
Det är nu små steg framåt som gäller, och jag ser fram emot februari, då jag med lika små steg ska börja jobba igen. Äntligen!
Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten... ;)
Bild: Pinterest
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar