Hon väljer att sluta innan sin pension, vilket känns sorgligt, märkligt men ändå fullt förståeligt.
Ända sedan jag flyttade hit till Trollhättan 1990, har Anki betytt mycket för mig, och inte enbart som kollega.
Jag vill på detta vis få förklara varför.♥
Att komma hit från Stockholm, var en enormt stor omställning för mig, som hade ett otroligt stort och socialt liv där hemma.
Kände bara min man och min bror, och nu skulle jag alltså också få mig helt nya kollegor inom företaget som jag redan jobbade på.
Då var jag 22 år och Anki som är 14 år äldre än jag, levde då ett småbarnsliv...
Hon har alltid brytt sig om, frågat hur man mår, ringt hem när man varit sjukskriven.
Tagit hand om post och blommor, när man varit på semester...
Som en extramamma.
Så småningom levde jag själv ett småbarnsliv, och gränserna mellan våra liv började suddas ut.
Vi har alltid haft gemensamma intressen i och med att vi båda gillat att skapa med våra händer, alltid fulla av idéer som måste få blomma ut och bli verklighet.
Vi har följts åt genom mycket roligt, men också genom sjukdomar och sorg.
Vi har båda förlorat våra pappor, fast i olika skeenden i livet, och vi har båda genom dom sista åren haft sjuka mammor.
Vi har alltid kunnat prata med varandra om detta, och jag har alltid känt ett stort och äkta stöd från henne.
Genom alla år har vi också naturligtvis haft våra meningsskiljaktigheter, men vi har alltid pratat om det och ingen av oss har varit långsint.
Hon har varit utbränd, men kommit tillbaka, och när jag var utbränd, så var hon det ännu en gång, men vi var det utav olika anledningar.
Vi har haft stöd av varandra i detta, för det är svårt att komma tillbaka i full glans, och man kämpar med något som inte syns på ytan.
Bestående skador som inte heller syns, men som man måste tampas med i det tysta, då det egentligen inte finns utrymme för detta i ens vardag...
Att ha fullt upp med sig själv och sitt, men alltid vara mån om andra och visa stor omtanke, ja, det är Anki i ett nötskal.
På en arbetsplats måste det finnas utrymme för individen, det har jag och Anki alltid tyckt varit viktigt.
Alla är vi en egen person, med en egen ryggsäck, som dagligen kommer till jobbet för att prestera och att vara en i teamet.
Att veta mer om varandra än hur vi ska nå dom dagliga målen på jobbet, är oerhört viktigt.
Och jag har alltid blivit sedd av Anki, och jag tror att dom flesta av oss som jobbar med henne känner precis samma sak.
Igår tillägnade vi en fin kväll bara för Anki, ute i hennes söta lilla stuga i Skytteklev.
Ett gäng hade varit där och förberett tillsammans med hennes man, innan hon kom dit efter sin arbetsdag.
Stor överraskning, och alla vi andra anslöt när hon väl var på plats!
Alla hade med sig egen mat och dryck, och det grillades både det ena och andra.
Vi var många som hade med oss något till det stora fikabordet, då Anki är en fikaälskare av stora mått, och dessutom en jäkel på att baka själv, bagardotter som hon är...
Det hade ordnats fram betong i mängder, då Anki älskar att gjuta i detta material, och många fick gjort sig egna alster med Ankis vägledning.
Björn Skifs hördes kvällen lång, då detta är den stora idolen och Ankis frikort...😉
Presenter räcktes över, och jag fick förfrågan att säga några väl valda ord, men kände att jag var alldeles för oförberedd och att orden inte räckte till...
Så detta är mitt sätt att få säga mina ord, till en människa som jag kommer att sakna enormt mycket!
Anki kommer att lämna ett stort tomrum efter sig, och något med henne kommer att försvinna för alltid.
Man säger inte alltid rakt ut till en människa vad den betyder för en, men jag tror ändå att Anki alltid känt vad hon betytt för just mig...
Önskar henne all lycka, och vet ju redan nu att vi kommer att hålla kontakten och träffas inemellan.♥
Lång text kräver många bilder, så jag bjuder på en bildbomb från igår...
Foto: Zimmer's alla rum...
Jenny Yeung
Sofia Eriksson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar