Att som anställd tro på företaget man jobbar på in i det sista, visar styrka, ork och mod.
Även om jag vet att många tycker precis motsatsen...
Att det i den lilla staden Trollhättan i det lilla landet Sverige, har tillverkats bilar i över 60 år, det är inte illa, inte illa alls!
Alla dessa som varje dag har åkt till jobbet och fortsatt att kämpa, tro och skapa nytt under så lång tid som ovissheten har hängt över dom, är för mig nästan ofattbart!
När så till slut konkursen var ett faktum, är det som om någon drar undan mattan...
Så många som drabbas, och vi drabbas på olika sätt. I många familjer jobbar båda på Saab. Vi har turen att bara vara en. Allt är alltid relativt...
Men det som jag har svårast för i allt detta som sker nu, är att det finns inte tid för reflektion.
Häromdagen var vi i mataffären och handlade, då min man träffade en kollega från Saab, en ganska vanlig företeelse i denna stad... ;)
Dom pratade och var vid gott mod ändå, med tanke på allt som händer.
Sen säger kollegan plötsligt: Men vad fan, det är ju som att ha sorg!
Och precis så är det!
Man har inte bara förlorat sitt jobb, hela företaget har gått förlorat...
Som att förlora en nära anhörig, som en annan av kollegerna uttryckte det...
Alla som någon gång har drabbats av just sorg, vet att man till slut tar sig igenom det.
MEN...att det är en massa olika faser som man först ska ta sig igenom. Chock, ilska, sorg, glädje och massor av minnen. Mycket som ska bearbetas.
Men här är det fullt ös som gäller!
Här ska skrivas CV, här ska sökas jobb, massor med möten som ska bokas in...
Arbetsförmedling, Trygghetsråd, Unionen m.m.
Dom är många som ska ut och slåss om jobben...
Här finns ingen tid till reflektion, ingen tid till att känna.
Många har redan tagit jobb i Norge, ca 30-40 mil bort...
Att pendla till Göteborg kanske inte känns så långt, men du kanske lägger 3-4 timmar/dag bara på att resa...
Läser samtidigt i ttela idag, att undersökningar visar att pendlandet till slut kan göra dig sjuk...Föga upplyftande!
Hur många äktenskap kommer att pendlas sönder, hur många familjer kommer att splittras...
Ytterligare ett steg i alltihop, är att nu ska alla tjänstebilar samlas in. Ca 1400, och bråttom är det.
Nu leasar man ju inte av Saab direkt utan via ett leasingföretag.
Leasingbilarna har alltså inte direkt att göra med konkursboet.
Att bli utan bil, är ju ytterligare en belastning för många. Man blir ju erbjuden att köpa loss dessa fina bilar, men nu är det ju som så, att just köparen är arbetslös...
Alla dessa bilar ska man nu försöka sälja vidare, vilket man ju inte behöver vara speciellt insatt i för att förstå, att detta är en svår ekvation...
Själv förstår jag inte varför man inte kunde få fortsätta att leasa bilen tills man ordnat upp sin privata situation.
Nu är det ju inte alla som vill detta, men det kunde ha fått vara ett av alternativen!
Det är många som nu livsmönstret ska lösa sig för, och på något sätt gör det ju det till slut! :)
Men tid för reflektion hade varit önsvärt...
Vår familjemedlem LEA, som lämnar oss på måndag...
Rekryteringsmässa i Trollhättan, för drygt en vecka sedan.
Dom är många som ska ha jobb...
Foto: Zimmer's alla rum...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar