Allt ställs på ända och livet känns aldrig så starkt som då, när man förstår att döden har stått och lurat bakom hörnet.
Alltid dessa tankar på vad som egentligen är viktigt, och vad vi väljer som viktigt...
Allt annat än just självaste livet, känns väldigt futtigt och rejält betydelselöst just då.
Allt vi jagar och allt vi ska, och med tron att vi också har allt tid i världen till att göra det på.
När vi i själva verket bara är här på lånad tid...
Den där käftsmällen som fäller dig till marken och då du måste försöka resa dig igen, den käftsmällen tar hårdare för varje gång.
Man vill sätta allt på paus, men tillvaron runt omkring tycks rulla på som om ingenting har hänt, och i ett tempo som tycks vara ännu högre, för det är så man upplever det.
Men alla vet ju att livet är till för att levas och livet ska ju rulla på.
Men det är när man förstår hur snabbt allt kan förändras som man faktiskt önskar att det verkligen fanns en pausknapp.
Och sen den där enormt märkliga känslan, när man är ömsom ledsen och ömsom glad.
Ledsen över vetskapen hur nära någonting har varit, men också så oerhört glad och tacksam över att det var livet, som genom ett under, fick stå som segrare! ♥
Bild: Pinterest
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar