Har ju sedan början av december varit sjukskriven för problem med mitt bäcken.
Klimakterierelaterat troligtvis...
Östrogen, sjukgymnastik och som sagt sjukskrivning som ska ge återhämtning.
På självaste julafton började jag åter igen att jobba, men bara på 50%, och till en början gick ju detta bra, även fast jag känner att det är ett tungt jobb att utföra med dessa besvär.
Men fokus ligger framåt, och jag försöker vara positiv även fast det ibland blir svårt.
I torsdags började det dock sakta bli sämre igen, och i måndags så vaknade jag efter en dålig natt med värk och hade knappt någon känsel från ljumskarna och ner på halva låren...
Försökte ignorera detta och åkte och jobbade 6-10, så som det var bestämt.
Fick dock ta mig direkt till vårdcentralen efter dessa timmar för att träffa min läkare.
Nu har jag varit i Uddevalla och röntgat mitt bäcken och nästa vecka ska jag åter igen träffa min läkare ihop med ytterligare en ny sjukgymnast, och förhoppningsvis få svar på röntgen.
Och så det tuffaste, att vara helt sjukskriven igen...
Att få ett sjukintyg i handen utav läkaren som i olika utsträckning når ända fram till 1 april är så knäckande.
Och ja, jag vet att det är ett långsiktigt projekt för att få detta bra igen, det talade läkaren om för mig redan dag 1.
Men vad gör man när man tycker att allt går för långsamt och som nu åt helt fel håll?
Det finns naturligtvis sjukdomar som är otroligt mycket värre, men det hjälper tyvärr inte mig i mitt.
Man blir liksom ensam när man blir sjuk, alla andra jobbar, stressar och lever i sina egna ekorrhjul, man tappar sitt största sociala sammanhang som ju faktiskt jobbet är.
Antar att jag just nu hamnat i en liten dipp på grund av detta bakslag.
Men som sagt, jag försöker i det mesta tänka positivt, och ibland är det väl som med pilen, att man måste dras bakåt för att på bästa sätt ta sig framåt...
Bild: Pinterest
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar