Ett sådant jävla nederlag som med ord knappt går att beskriva.
Men där och då, blev just orden min räddning, att jag kunde tala för mig, ge ord på vad som var fel, ge ord på vad som behövdes för att förändra, ge ord på vad just jag behövde där och då.
Att bli hörd och trodd på.
Resan tillbaka har varit lång, och den pågår fortfarande.
Och när man väljer att komma tillbaka, ja då gör man det helt på egen hand...
Inget som syns utanpå, inget som det egentligen ska pratas om.
En mental resa som ändå för mig framåt, men med stora begränsningar.
Ett högt pris för en sån som jag, som alltid fram tills då, hade kunnat hantera och bolla med så många bollar i luften som krävdes för stunden.
Så mycket jag har behövt ändra på, så mycket som jag faktiskt måste försaka.
Att byta ordet JA, mot ordet NEJ...
Men att ändå fortfarande brinna för det som jag alltid brunnit för, är för mig själv en stor ynnest.
För orden som min läkare där och då sa, är så sanna och så enkla:
FÖR ATT BLI UTBRÄND MÅSTE MAN HA BRUNNIT...
Bild: Pinterest
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar